Jag blir sittande.
Det är så tyst.
Några värmeljus håller mig sällskap.
Skeppsklockans tickande.
Spridda mummel från andra klippan.
Det är då som det, stora vemodet, rullar in...
Fast nej inte alls.
Sitter bara och njuter av tystnaden, vidderna, tomheten.
Stillheten.
Omfamnar det svåra att vara själv.
Känner efter.
Omfamnar det tydligen inte så bra, eftersom jag istället sitter med mobilen och bloggar om det...
Njuter av att vara själv, och samtidigt längta efter annat. Min kvinna, att träffa mina föräldrar, att åka vidare i morgon, att fortsätta jobba.
Men det sista inte så plågsamt mycket.
Det är så tyst att tinnitusen som jag inte hunnit höra på länge gör sig påmind.
Sov gott - det tänker jag göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar